Gerdalens Hadja
1979-01-26 -- 1984-09-03

Min första hund var en schäfer som hette Gerdalens Hadja, eftersom jag hade väntat så länge på ”min hund” så blev hon mig väldigt kär och hon tyckte att jag var hennes och bara hennes. Mitt första starka minne av Hadja var när vi deltog vid en av våra första lydnadstävlingar och hon blev bästa lydnadshund (se bild ovan). Jag trodde inte att jag skulle kunna lära en hund så mycket så att jag skulle kunna vinna en tävling. En fantastisk känsla som stärkte mitt självförtroende när det gällde träning och tävling.

När Hadja var ca 1,5 år bestämde vi oss för att skaffa en hund till, då kom Lindholmens Faiki till oss och han var en stabil, arbetsvillig och jättemysig kille. Av olika anledningar så föll det på min lott att träna båda hundarna. Eftersom Hadja tyckte att vi två skulle hålla ihop mot alla andra så började hon vakta mig mot Faiki, hon ville inte att han skulle finnas i min närhet och definitivt inte komma in i sovrummet. Som alla förstår så blev det ohållbart i längden och jag tvingades välja vilken hund jag skulle behålla. Eftersom hon inte var så bra mentalt och hanen var en kanonhund så blev jag tvungen att ta bort min efterlängtade hund som bara blev 5,5 år. Det var ett fruktansvärt svårt beslut som det tog mig lång tid att komma över.

Konkurrensen gällde aldrig mat och ett speciellt minne som Hadja har lämnat är att varje gång dom fick mat så lämnade Hadja alltid 5-6 kulor kvar i matskålen, backade några steg och väntade på att Faiki skulle göra likadant och därefter bytte dom matskål och avslutade sin måltid genom att äta upp resterna i den andres skål.

Trots en kort tid tillsammans med många misstag vid träning och tävling så lyckades vi komma upp till lydnadsklass III och högre klass rapport. Hon var (förhoppningsvis) den enda av mina hundar som vägrade att spåra, det var många som påstod att det inte skulle vara några problem att lära henne spåra. Många försök gjordes från många håll men ingen lyckades få henne att spåra. Trots att jag var hennes allt på jorden så hjälpte det inte att jag gick ut i skogen och gömde mig, jag skulle nog fortfarande ha suttit i skogen om jag inte har hittat tillbaka själv. 

Lindholmens Faiki
1980-07-02 -- 1991-11-22

1980 kom Lindholmens Faiki till oss, en kanonhund som jag har tävlat med mest av alla mina hundar. Han var en stabil, arbetsvillig och helt underbar ”nallebjörn”. Så här i efterhand önskar jag att man haft mer erfarenhet av träning och tävling när tillfälle fanns att komma långt med sin hund. Han är den enda av mina hundar, hittills, som var mer taggad när han tävlade än tränade.

Det speciella minne som Faiki lämnat efter sig är att efter varje träning och tävling så skulle han absolut hoppa upp i min famn (drygt 40 kg hund!!!!) och om han inte fick det så försökte han att klättra upp så det var enklare att låta honom hoppa. Folk blev ofta överraskade och rädda när dom såg att han skulle hoppa för dom trodde att han skulle knuffa omkull mig men han var otrolig på att anpassa hoppet upp i min famn.

Han tävlade i lydnadsklass III, ekl spår och ekl rapport. Han blev 11,5 år innan en tumör satte stopp för vårt fortsatta liv tillsammans. Det var en stor sorg när han lämnade oss.

SLCh Sekundants Ascot
1985-03-22 -- 1996-08-14

1985 var det dags för nästa schäfer då kom Sekundants Ascot till oss. Jag var ganska orolig för hur Faiki skulle bemöta en valp eftersom han var ganska taggig mot andra hundar, troligen pga Hadjas beteende. Min oro var helt obefogad, dessa hanar gruffade aldrig med varandra, dom kunde ligga på varandra och tugga på sina märgben utan att man behövde vara orolig för att dom skulle ryka ihop. Tyvärr visade det sig att Ascot hade en form av reumatism som gjorde att han fick väldigt ont i sina leder. Vi provade att tävla i lägre klass spår men han klarade inte att krypa eller hoppa över 1 meter så därför övergick vi till lydnadsklass.

Ascot blev den första av mina hundar som blev champion, efter fem lydnadstävlingar i klassen så fick han sitt tredje förstapris och blev därmed lydnadschampion. Han hade en etta på höfterna och fick därför inte titeln korad men han var exteriörbeskriven och godkändes på mentaldelen på 196 poäng. Ascot lämnade oss även han vid 11,5 års ålder.

Ett speciellt minne efter Ascot är att han hade en ”snuttefilt” som han alltid snuttade på när han vilade, det var inte så lätt att få tvätta den för han använde den varje dag i hela sitt liv.